Ojojojojojojojojojojojojoj! Miike Snow gör mig aldrig besviken. Det är ett sådant elitband (ja, ett band. sluta säga artist), inte bara för att de alla är veteraner och experter på det de gör och har bland annat en monsterhit med Britney Spears i ryggen, utan för att de också är så s j u k t bra.
Miike Snow från The Hypemachine Zeitgeist 2009
När jag spanade in artistlistan till Popaganda 2009 strax innan jag faktiskt skulle dit hade man åtminstone någon gång hört talas om de flesta banden. Förutom Miike Snow. Jag undrade vem det var (vid den här tiden visste jag inte att de var flera), lyssnade nån gång på Animal eftersom den var i Popagandalistan, men tänkte inte mer på dem. Det var inte förens de stod där på scenen, och spelade så sjukt bra musik att man inte kunde sitta still. Trots feber på 39 grader, trots tröttheten, trots hostan så gick det inte att stå emot det. Att de dessutom stod där i sina vita masker bidrog direkt till att jag blev galen och ville ha mer.
Miike Snow på Popaganda 2009, Foto: Olle Kirchmeier
Och mer fick jag. Deras album Miike Snow var bland det bästa jag hade hört på länge, och jag blev kär. Nu har det släppts ett gäng EPs med mixar av deras låtar, och för bara några dagar sedan släpptes EPn Silvia med fyra remixar av just låten Silvia [Spotify].
Den första mixen, Hugg & Pepp Remix, avrundas på ett sjukt snyggt sätt. Låten bryts ner och försvinner liksom. Den har precis som alla andra mixarna på EPn något som gör just den låten speciell, men jag måste säga att jag tröttnar lite på EPn efter att höra samma text om och om igen. Jag tycker det är bättre där artister släpper mixplattor, när de släpper en platta där låtarna är i samma ordning som på orginalskivan, fast mixade. Då tröttnar man inte på dem. (Jag vill inte höra I don’t know, Silviaaa någon mer gång idag, tack.) Fast för att försvara EPn: utan texten skulle det vara svårt att känna igen låtarna. Och jag gillar Robotbergets mix, man slipper höra texten så chockmycket där. (Med den känns det dock lite som att man sitter och lyssnar på Slagsmålsklubben eller något annat som låter blip blop.)
Det är mycket jag vill visa och berätta om med Miike Snow. Och jag ser ingen anledning till att sluta, jag har liksom inget annat för mig och imorn är jag ledig.
Förutom deras nya EP vill jag också visa upp en låt som de har mixat. Som vanligt liksom. De har gett sig på Peter Bjorn & Johns låt It Don’t Move Me [Spotify, Orginal Spotify] och gjort den till något mer Miike Snow:igt. De har lyckats bra utan att totalförstöra orginalet, vilket man inte kan säga om alla mixar. Låten finns tillänglig för gratis laglig nedladdning här!
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.
Måste också säga att Olle Kirchmeier för en andra gång har lånat ut en bild till mig utan att veta om det. Förlåt Olle, säg till om du inte vill se den här.
Föresten: jag ska köpa Spotify Premium. Jag vill inte börja på Cybergymnasiet, jag har faktiskt ett mål med mitt liv!
Jag är nog en av de värsta musiksnobbarna som finns. Jag ser ner på folk som inte lyssnat på viss musik och jag talar illa om folk som har ”fel och dålig” musiksmak. Det är ingen idé att försöka förneka något som antagligen är så uppenbart som detta är. Men jag skulle vilja peka på att det inte bara är individer som är musiksnobbar, utan även grupper kan vara det.
Till exempel är reaktionen man får när man säger att man inte lyssnar på Mando Diao i vissa sällskap liknande den man får när man säger att man pippade i kyrkan med prästens fru under den senaste gudstjänsten. Man blir mer eller mindre lynchad och folk blir ibland spygröna i ansiktet när de hör något i stil med detta.
Visst är det hela konstigt, men å andra sidan har folk olika smak och i många fall är smaken ganska svartvit. Antingen är musiken jättebra eller så är den skit. Och detta är såklart okej så länge man står för sina åsikter och inte skyller ifrån sig. Ett exempel på folk som skyller ifrån sig är de som säger att Lars Winnerbäck är en dålig musiker.
Lars Winnerbäck är allt annat än en dålig musiker, vilket kanske kan bevisas av att han i tisdags vann två priser på P3 Guld-galan, årets artist och Guldmicken. Jag gillar inte hans musik och tycker att mycket av den låter likadant, men jag står för mina åsikter och påstår verkligen inte att han är en dålig musiker som många gör. En dålig musiker skulle inte komma så långt som han har gjort, speciellt inte eftersom han skriver sin musik själv, spelar en del av den och sjunger all. Visst har han ett enormt kompband som spelar större delen av musiken åt honom, men det har ju Håkan Hellström också, och han får minsann ingen skit trots att han sjunger lika stabilt som min 14-årige granne.
Så jag skulle vilja propagera för att man ska ha sin musiksmak, men stå för den. Inte skylla ifrån sig, inte säga något som faktiskt inte stämmer.
Så, lite musik också också?
Crookers ft Soulwax & Mixhell – We Love Animals (Tons of Friends) är en låt som ibland är alldeles för trance-ig enligt mig men som ibland också är alldeles perfekt och som några kommentarer säger: låten byggs upp på ett väldigt snyggt sätt och når verkligen ett klimax då basen drar igång. Mer har jag inte att säga. Låten hittades på Crookers.net via Soundcloud.
P3 Guld är nog Sveriges bästa musikpris som serveras med en fin gala, som alla andra pris i Sverige. Förra året var galan fantastisk med ett uppträdande av John ME som blåste en av stolen och som blev ännu bättre när Amanda Jensen kom och slängde iväg även stolen. Uppträdandet var fantastiskt, hela den galan var fantastisk och avslutades grymt snygg med Maskinens låt och alla som dansade. I år blev jag besviken. Både på priserna och galan och jag tänkte summera mina tankar om det hela med följande punkter och meningar.
Fever Ray är ju skön, men hur orkar hon vara så knepig?
Mando Diao tar över galan med sitt tacktal. Detvaralldelesförlångt.
De rika amerikanarna var fantastiskt bra. Heltsjuktjävlabra.
Varför vinner aldrig Promoe? Jag vill att Promoe ska vinna ju!
Ojojojojojoj. Johnossi! Nyklippt och fin stod de där och körde sin ”världspremiär” som de redan spelat hela sommaren. Men det är ju tanken som räknas, och tanken var bra.
Mustasch och Anette Olzzzzzzon misshandlar Sveriges bästa låtar. Visst spelade de bra, men de sjöng fel. På Krunis låt (fast bara lite). Och allt lät likadant. Det enda som funkade någorlunda var Release Me och Dance With Somebody. Deras version av Svennebanan var som att hälla olja i öronen och tända på. Det var värdelöst.
Miike Snow blev INTE årets nykomling. Istället blev en vilsen soulröst det.
Casablanca lät som The Ark. Fast tråkigt. Här tog jag en kisspaus.
Timos tal om att musik inte är gratis var klockrent.
Amanda Jensen är för cool för sin Idol-stämpel. Stackarn.
Tänkte: Snälla låt Promoe vinna! igen.
Timo presenterar sig själv i superlativ och blir buren av stark-Magnus.
Anders Grega dansar som Lena PH med en min på ansiktet som om någon hade släppt sig i närheten.
Winnerbäck förtjänar priset som årets artist. Eller, kanske förrförrförra året eller när det nu var han slog igenom och hade en stor hit. Inte i år. Och vad jag har hört så är han tämligen värdelös live.
I’M A SCATMAN!
Om jag säga något mer så måste jag säga att jag ska skapa en Prettogala där bara bra musik ska vinna.
Hela galan får att se i sin helhet på SVT Play till den 19:e februari. All musik som spelades live finns här. Vilka som vann ser du här. Förlåt för ett drygt inlägg.
Tidigare skrev jag om Shout Out Louds kommande skivsläpp. Vad jag nu insåg är att jag inte kollade om deras nya singel finns på Spotify. Och det är klart att den gör det! Så, vi kan redan nu spana in tre låtar från deras kommande album Work.
Dels har vi singeln Fall Hard [Spotify] med låtarna Fall Hard och Can’t Explain. Men vi har också Walls [Spotify] med låten Walls. Behöver jag säga att de är bra?
jag fyllde 16 år, var ett barn av min tid och åkte på min första festival. Emmabodafestivalen. jag ville se I´m from Barcelona. det var en mycket fin spelning, det blåstes såpbubblor, serpentiner, det stagedivades på rosa luftmadrasser. solen sken. det var indiepop-pojkar över allt och det kunde inte vara finare.
men sen: jag drog mig till den lilla scenen som var i skogen. minns att jag tänkte ”åh vilket gulligt namn på bandet, de vill jag se!” Au Revoir Simone var det som stod på scenen, dessa tre indiepoppare till tjejer från Brooklyn stod där i sina söta klänningar och såg pillemariska ut. Hela stämningen var underbar. jag minns inte vad som sades, men jag minns att jag var varm i hela hjärtat. Jag kände att det här skulle bli någonting bra. jag stod där, mitt i skogen i småland, omringad av 5tusen randiga tröjor, pojkar med snedlugg och fler puffiga klänningar än jag kunde räkna till.
Det var nog den bästa spelningen på hela emmabodafestivalen. Jag hade hittat känslan i magen. känslan när man känner att: shit! det här är någonting jag älskar! när det liksom suger till i maggropen och man inser att det är det här som är livet!
frågar ni mig så är det här en helt underbar video med dem. Sad song är en helt underbar låt med förövrigt. den är från deras andra album, the bird of music (2006) som utan tvekan också är deras bästa. visst, de kan bli lite energilösa om man lyssnar på dem för mycket, men all deras charm och glädje över att göra musik på sina syntar väger upp. Att de dessutom har döpt sig till Au Revoir Simone efter en replik i en film är ju ganska fint i sig.
